Åh, sitter och tänker på chester. nu har det gått lite över 2  månader sedan. Och jag sitter nästan mdd gråten i halsen. Ni tycker säkert att jag är skitfjantig. Men faan vad han saknas här hemma. HN kommer alltid att vara en del av vårat liv trots att han inte finns med oss nu. Vincent är så söt. Vi har ju sagt att han finns i himlen, att han kanske är en stjärna och är med oss iaf, så, utan att vi pratat om honom, kan han peka på himlen mot den stjärnan som lyser starkast och säga med lycklig röst; titta, där är chester! 

Så himla sött. att man kan sakna en hund så sjukt mycke efter 2 månader är inte alls så ofattbart. Han blir ju en del av familjen såklart. Naomi låg väldigt mycket bredvid chester i hans fåtölj, NU ligger hon jämt där själv, soffan duger inte :) sen om de beror på de eller inte, det vet jag inte. Men det är hennes plats iaf! Saknaden är lika stor just nu som då. Tänker på dagen före vi fick beskedet och den sista dagen. Sjukt jobbigt ännu. Han hade älskat snöhögarna som är överallt. Ååååh min stjärna, vad jag vill ha tillbaka dig!