för exakt en vecka sedan fick vi beskedet att chester hade cancer. Jag saknar honom varje minut. Ja, jag kommer tjata om honom ett tag, för jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Han var där hela tiden, i tvättstugan låg han alltid på mattan när man hängde tvätt, låg alltid bredvid när.man lekte med barnen på rummen, var med i köket när vi lagade mat. O de svåraste, han hälsade alltid överlycklig när man kom innanför dörren hemma. Han var alltid där (eller med) när.man gick hemifrån eller kom hem. O nu är allt de borta. Fyfasiken va livet är orättvist. Faktiskt, han va ju inte så gammal. 4,5 år bara... Nä usch saknaden är sjukt stor och de kommer den vara ett tag o jag kommer låta den vara det också. Kommer inte.låtsas vara glad bara för att någon annans skull när man känner sig krossad inombords. Älskade chester!